Long time no see
Ja nu var det verkligen längesen jag uppdaterade i denna bloggen. Därav kan det bli ett lite långt (långtråkigt) inlägg idag.
Operationen gick som ni kan läsa om i föregående inlägg väldigt bra. När jag kom hem efter operationen gick allt hyfsat smidigt. Jag kunde äta det mesta och höll mig till mina små portioner a 1-1,5 dl var tredje timme. Jag var öm och mör i kanske två veckor efter operationen och fick ta maxdos alvedon dagligen. Ändå en hanterbar smärta. Någon vecka senare låg jag hemma på soffan och hade känt mig trött och slö. Tänkte att jag kanske inte fått i mig ordentligt med mat eller dryck de senaste dagarna. Tillslut kunde jag knappt resa mig ur soffan eller böja mig ner och knyta skorna utan att det blev svart för ögonen.
Efter lunch en tisdag bestämde jag mig för att jag kanske skulle uppsöka sjukvård för mitt mående. När jag kom till akuten här i Enköping och de tagit blodprov osv visade det sig att mitt blodvärde var ganska lågt. Man ska ligga som lägst på 120, jag låg på 72. Inte konstigt att jag inte orkade något. Jag blödde någonstans. Fick dropp på akuten och sen fick jag åka in till Uppsala och läggas in.
Några timmar senare kom jag till akuten i Uppsala och togs där emot av en vän och gammal kollega. Nya prover togs och kontroller sen fick jag hänga på akuten och snacka med några kollegor och vänta på en plats på kirurgen. Väl på plats på avdelning kände jag även där de flesta sjuksköterskorna då jag jobbar på samma hus och ibland även jobbat på avdelningen jag hamnat på. Fick två påsar blod och dropp under natten. Sedan följde blodprover och kontroller i 4 dagar. Fick genomgå gastroskopi som min kompis och kollega gjorde på mig samtidigt som fler kompisar och kollegor tittade på. Jag ville inte ha lugnande eller bedövning då jag ville vara vaken och se på skärmen vad som hände. Och det var en jobbig undersökning. Man kör liksom ner en trädgårdsslang i halsen och ska försöka att inte hulka och kräkas. Lättare sagt än gjort. Men det var en upplevelse både som sjukvårdspersonal och människa. Vem har liksom sett insidan av sin mage och tarm ? ;) Jag har! Haha. Man (eller vi, som jag säger) hittade hur som helst inte källan till blödningen. Man kunde dock endast se den övre kopplingen efter gastric bypassen så man misstänker att det var den nedre som blödde.
På fredagen var mina vädren LITE bättre och jag kunde äta och dricka. Min avföring var inte svartfärgad av gammal blod längre och jag fick åka hem. Väldigt skönt men på kvällen fick jag samtal att min mormor gått bort så lyckan var kortvarig.
Den följande veckan ägnade jag mig åt återhämtning. Låg på soffan, sov och tog det lugnt. Pappa var här och tog hand om hunden. Sen började jag jobba ca 1 vecka efter allt detta.
Idag har jag jobbat 3 veckor. Jag har varit på återbesök och mina blodvärden är fortfarande låga och jag är konstant trött. Får jag så sover jag mer än gärna. Och då väldigt länge också. Försöker få i mig järnrik mat i hopp om att det ska hjälpa kroppen att återhämta sig. Ska ringa läkare i nästa vecka och höra vad vi ska göra för att hjälpa kroppen på traven ytterligare.
Angående själva operationen och mer om livet efteråt.
Jag kan äta det mesta. Dock ej socker eller typ halvfabrikat. Det funkar inte alls för då kräks jag. Får värsta dumping. Hög puls, illamående frossa och tillsist så "kräks" jag. Hulkar och försöker få ut/upp något men oftast kommer inget annat än slem och så håller det på ca 20-50 minuter sen somnar jag. Alltid. Haha det är så utmattande för kroppen antar jag. Ibland gråter jag och önskar att jag aldrig gjort denna operation för så jobbigt är det att må dåligt och kräkas utan att det hjälper. Men så fort det gått över så mår jag som vanligt igen. Än ångrar jag inte operationen på riktigt. Och med viktnedgången som jag fått hittills så kommer jag nog inte heller göra det. Dock är jag rädd för att i framtiden få en jobbig graviditet och må illa i 9 månader och inte kunna göra något åt det. Men det är ett problem jag får ta vid det tillfället !
Angående viktnedgången då. Säkert en del som undrar om det?
Sedan 3 augusti när jag började med min flytperiod inför op har jag gått ner 19.6 kg. Och sedan operationen den 8 september 10 kg.
Jag är helt klart nöjd med den viktnedgången. Är under 100kg och märker skillnad i kläder och utseende redan nu. Är också väldigt roligt att få massa positiva kommentarer och komplimanger, Det är man ju inte direkt van vid.
Mitt första mål var att nå 110kg och få min operation. Det nådde jag. Andra målet var att komma under 100kg. Även det har jag nått. Mitt nästa mål är att komma ner till 94 kg då jag hamnar inom en ny BMI kategori. Just nu ligger jag på "severly obese" allvarligt överviktig och vid 94 kg hamnar jag på bara "obese" alltså överviktig. Helt vanligt överviktig. Målet där efter är ganska långt bort. Men då vill jag ner till 69 kg för att nå normalt BMI. Min dröm var att nå 56 kg. Men jag tror att jag kommer hamna runt 63 kg då en kompis till mig som är lika lång väger så mycket och ser väldigt lagom smal ut. Men får se. När man varit tjockis hela sitt liv kanske man vill pressa sig så långt ner man kan. Jag vet inte. Jag får helt enkelt vänta och se vad som händer och hur långt ner i vikt jag kan pressa mig.
Det är så läget ser ut just nu... Hoppas jag inte blir borta lika länge till nästa uppdatering.
xoxo
Operationen gick som ni kan läsa om i föregående inlägg väldigt bra. När jag kom hem efter operationen gick allt hyfsat smidigt. Jag kunde äta det mesta och höll mig till mina små portioner a 1-1,5 dl var tredje timme. Jag var öm och mör i kanske två veckor efter operationen och fick ta maxdos alvedon dagligen. Ändå en hanterbar smärta. Någon vecka senare låg jag hemma på soffan och hade känt mig trött och slö. Tänkte att jag kanske inte fått i mig ordentligt med mat eller dryck de senaste dagarna. Tillslut kunde jag knappt resa mig ur soffan eller böja mig ner och knyta skorna utan att det blev svart för ögonen.
Efter lunch en tisdag bestämde jag mig för att jag kanske skulle uppsöka sjukvård för mitt mående. När jag kom till akuten här i Enköping och de tagit blodprov osv visade det sig att mitt blodvärde var ganska lågt. Man ska ligga som lägst på 120, jag låg på 72. Inte konstigt att jag inte orkade något. Jag blödde någonstans. Fick dropp på akuten och sen fick jag åka in till Uppsala och läggas in.
Några timmar senare kom jag till akuten i Uppsala och togs där emot av en vän och gammal kollega. Nya prover togs och kontroller sen fick jag hänga på akuten och snacka med några kollegor och vänta på en plats på kirurgen. Väl på plats på avdelning kände jag även där de flesta sjuksköterskorna då jag jobbar på samma hus och ibland även jobbat på avdelningen jag hamnat på. Fick två påsar blod och dropp under natten. Sedan följde blodprover och kontroller i 4 dagar. Fick genomgå gastroskopi som min kompis och kollega gjorde på mig samtidigt som fler kompisar och kollegor tittade på. Jag ville inte ha lugnande eller bedövning då jag ville vara vaken och se på skärmen vad som hände. Och det var en jobbig undersökning. Man kör liksom ner en trädgårdsslang i halsen och ska försöka att inte hulka och kräkas. Lättare sagt än gjort. Men det var en upplevelse både som sjukvårdspersonal och människa. Vem har liksom sett insidan av sin mage och tarm ? ;) Jag har! Haha. Man (eller vi, som jag säger) hittade hur som helst inte källan till blödningen. Man kunde dock endast se den övre kopplingen efter gastric bypassen så man misstänker att det var den nedre som blödde.
På fredagen var mina vädren LITE bättre och jag kunde äta och dricka. Min avföring var inte svartfärgad av gammal blod längre och jag fick åka hem. Väldigt skönt men på kvällen fick jag samtal att min mormor gått bort så lyckan var kortvarig.
Den följande veckan ägnade jag mig åt återhämtning. Låg på soffan, sov och tog det lugnt. Pappa var här och tog hand om hunden. Sen började jag jobba ca 1 vecka efter allt detta.
Idag har jag jobbat 3 veckor. Jag har varit på återbesök och mina blodvärden är fortfarande låga och jag är konstant trött. Får jag så sover jag mer än gärna. Och då väldigt länge också. Försöker få i mig järnrik mat i hopp om att det ska hjälpa kroppen att återhämta sig. Ska ringa läkare i nästa vecka och höra vad vi ska göra för att hjälpa kroppen på traven ytterligare.
Angående själva operationen och mer om livet efteråt.
Jag kan äta det mesta. Dock ej socker eller typ halvfabrikat. Det funkar inte alls för då kräks jag. Får värsta dumping. Hög puls, illamående frossa och tillsist så "kräks" jag. Hulkar och försöker få ut/upp något men oftast kommer inget annat än slem och så håller det på ca 20-50 minuter sen somnar jag. Alltid. Haha det är så utmattande för kroppen antar jag. Ibland gråter jag och önskar att jag aldrig gjort denna operation för så jobbigt är det att må dåligt och kräkas utan att det hjälper. Men så fort det gått över så mår jag som vanligt igen. Än ångrar jag inte operationen på riktigt. Och med viktnedgången som jag fått hittills så kommer jag nog inte heller göra det. Dock är jag rädd för att i framtiden få en jobbig graviditet och må illa i 9 månader och inte kunna göra något åt det. Men det är ett problem jag får ta vid det tillfället !
Angående viktnedgången då. Säkert en del som undrar om det?
Sedan 3 augusti när jag började med min flytperiod inför op har jag gått ner 19.6 kg. Och sedan operationen den 8 september 10 kg.
Jag är helt klart nöjd med den viktnedgången. Är under 100kg och märker skillnad i kläder och utseende redan nu. Är också väldigt roligt att få massa positiva kommentarer och komplimanger, Det är man ju inte direkt van vid.
Mitt första mål var att nå 110kg och få min operation. Det nådde jag. Andra målet var att komma under 100kg. Även det har jag nått. Mitt nästa mål är att komma ner till 94 kg då jag hamnar inom en ny BMI kategori. Just nu ligger jag på "severly obese" allvarligt överviktig och vid 94 kg hamnar jag på bara "obese" alltså överviktig. Helt vanligt överviktig. Målet där efter är ganska långt bort. Men då vill jag ner till 69 kg för att nå normalt BMI. Min dröm var att nå 56 kg. Men jag tror att jag kommer hamna runt 63 kg då en kompis till mig som är lika lång väger så mycket och ser väldigt lagom smal ut. Men får se. När man varit tjockis hela sitt liv kanske man vill pressa sig så långt ner man kan. Jag vet inte. Jag får helt enkelt vänta och se vad som händer och hur långt ner i vikt jag kan pressa mig.
Det är så läget ser ut just nu... Hoppas jag inte blir borta lika länge till nästa uppdatering.
xoxo
