4th of July
Idag måste jag bara få skriva av mig.
Under några år har jag till och från lidit av psykisk ohälsa. Kanske inte till och från direkt men det har ibland varit värre och ibland bättre. Kan egentligen säga att det har hängt med sedan barndomen med mobbing och utanförskap och sedan fortsatt med upp i livet.
Ett tag blev det så kasst att jag hade dagliga sucidtankar och tillslut även suicidförsök.
Detta är inget jag går och berättar för precis vem som helst. Det är inte många som vet det. Dels för att jag inte vill berätta för alla och dels för att jag inte vill att det ska påverka hur de ser på mig som person. Jag är annars en väldigt glad och skämtsam tjej utåt men inuti så skriker jag och det är mörkaste mörkt väldigt ofta.
När jag för snart tre månader sedan blev akutopererad kändes det som att hela mitt liv var över (igen). Har haft en del perioder när det känts så. Men jag hade ju äntligen börjat hitta mig själv igen när jag börjat gå ner i vikt och började känna mig som "gamla goda carro". Och så kom denna operation med ett snitt längst med hela magen. Jomen tjena tack! Jag som redan hatade min fläskmage. Varför inte slänga dit ett stort fult ärr också.
Hur som haver fick jag panikattacker då. Tog ett tag innan personalen på avdelningen kom fram till det. Men det tog mig ännu längre att inse det själv. Nu lider jag av dagliga panikattacker och ångestattacker. Jag kan må hur bra som helst fram till att jag ska till jobbet. Då smäller det till. Ibland kan jag inte bara ta mig till jobbet. Men ibland tänker jag bara " nej ta dig dit nu för fan". När jag gör det, då slår det aldrig fel att jag får huvudvärk som inte släpper. Aldrig. Tänk er att jobba konstant med ett rusande hjärta och ett dunkande spännande huvud och ljus och ljuskänslighet. Jag blir så fruktansvärt trött att jag vid tillfällen har somnat på jobbet. Ibland säger mina kollegor till mig att gå och lägga mig en stund på soffan. 20 minuter sen är jag på benen igen. Fattar ni hur farligt detta är ? Jag är ansvarig för människors liv!!
Jag är alltså 25 år med stressrelaterade panik- och ångestattacker. Jag märker att mina kollegor har tröttnat på mig för längesen. Men jag försöker och jag vill jobba. Tänkte jag jobbar natt det blir bra. Nej det funkade inte. Kan inte sova på dagarna. Får 6 timmars sömn och sen somnar jag på jobbet. Och det blir klart värre för varje natt som går. Jag gick ner i tid, men det hjälpte inte. Nu har jag fått återgå till dagtid och hoppas och tror att det kommer att bli bättre.
Detta är inget jag bara har bestämt själv. Min läkare har fått läsa genom min journal och även min journal från tidigare landsting och gjort bedömningen att för min skull ska jag inte arbeta natt.
Jag är så fruktansvärt trött och matt. Hjärnan vill inte, jag kan inte prata (det hela började så) och jag kan inte hålla koll på dagarna.
Jag vet inte vad jag ville med detta inlägg men jag kände att jag bara måste få skriva av mig och för er som läser detta och är min vän eller kollega, kanske kan du få svar på vad det är för "fel på den där jävla carro" som "alltid är sjuk". Jag mår helt enkelt inte bra. Ibland kan jag inte ens gå upp ur sängen. Jag kan inte äta längre, jag bara kräks (har inget med operationen att göra).
Under några år har jag till och från lidit av psykisk ohälsa. Kanske inte till och från direkt men det har ibland varit värre och ibland bättre. Kan egentligen säga att det har hängt med sedan barndomen med mobbing och utanförskap och sedan fortsatt med upp i livet.
Ett tag blev det så kasst att jag hade dagliga sucidtankar och tillslut även suicidförsök.
Detta är inget jag går och berättar för precis vem som helst. Det är inte många som vet det. Dels för att jag inte vill berätta för alla och dels för att jag inte vill att det ska påverka hur de ser på mig som person. Jag är annars en väldigt glad och skämtsam tjej utåt men inuti så skriker jag och det är mörkaste mörkt väldigt ofta.
När jag för snart tre månader sedan blev akutopererad kändes det som att hela mitt liv var över (igen). Har haft en del perioder när det känts så. Men jag hade ju äntligen börjat hitta mig själv igen när jag börjat gå ner i vikt och började känna mig som "gamla goda carro". Och så kom denna operation med ett snitt längst med hela magen. Jomen tjena tack! Jag som redan hatade min fläskmage. Varför inte slänga dit ett stort fult ärr också.
Hur som haver fick jag panikattacker då. Tog ett tag innan personalen på avdelningen kom fram till det. Men det tog mig ännu längre att inse det själv. Nu lider jag av dagliga panikattacker och ångestattacker. Jag kan må hur bra som helst fram till att jag ska till jobbet. Då smäller det till. Ibland kan jag inte bara ta mig till jobbet. Men ibland tänker jag bara " nej ta dig dit nu för fan". När jag gör det, då slår det aldrig fel att jag får huvudvärk som inte släpper. Aldrig. Tänk er att jobba konstant med ett rusande hjärta och ett dunkande spännande huvud och ljus och ljuskänslighet. Jag blir så fruktansvärt trött att jag vid tillfällen har somnat på jobbet. Ibland säger mina kollegor till mig att gå och lägga mig en stund på soffan. 20 minuter sen är jag på benen igen. Fattar ni hur farligt detta är ? Jag är ansvarig för människors liv!!
Jag är alltså 25 år med stressrelaterade panik- och ångestattacker. Jag märker att mina kollegor har tröttnat på mig för längesen. Men jag försöker och jag vill jobba. Tänkte jag jobbar natt det blir bra. Nej det funkade inte. Kan inte sova på dagarna. Får 6 timmars sömn och sen somnar jag på jobbet. Och det blir klart värre för varje natt som går. Jag gick ner i tid, men det hjälpte inte. Nu har jag fått återgå till dagtid och hoppas och tror att det kommer att bli bättre.
Detta är inget jag bara har bestämt själv. Min läkare har fått läsa genom min journal och även min journal från tidigare landsting och gjort bedömningen att för min skull ska jag inte arbeta natt.
Jag är så fruktansvärt trött och matt. Hjärnan vill inte, jag kan inte prata (det hela började så) och jag kan inte hålla koll på dagarna.
Jag vet inte vad jag ville med detta inlägg men jag kände att jag bara måste få skriva av mig och för er som läser detta och är min vän eller kollega, kanske kan du få svar på vad det är för "fel på den där jävla carro" som "alltid är sjuk". Jag mår helt enkelt inte bra. Ibland kan jag inte ens gå upp ur sängen. Jag kan inte äta längre, jag bara kräks (har inget med operationen att göra).
Som tur är har jag sluppit suicidtankar men det är inte långt ifrån. Om ni kunde känna bara för en dag hur jag kämpar för att ta mig upp ur sängen och "leva" skulle ni kanske förstå. Men jag önskar inte ens min värsta fiende att känna som jag gör.
Jag önskar att jag var den där glada carro även på insidan.
